Jag trodde aldrig att jag skulle få säga det här... Men det har jag fått gjort. Nu skriver jag det också - Sagas rosett-tavla är full!


Vi kanske inte har många rosetter, men alla de vi har lyckas skrapa ihop är jag så satans stolt över! När jag och Saga började tävla år 2010/2011 kunde varken jag eller Saga knappt Någonting. Det känns ändå som att vi har utvecklats sen dess, både hon och jag. Bara jag gör rätt så går det faktiskt rätt bra, kanske inte något att fightas med på resultatlistorna, men ändå.

Jag undrar ibland vad det är som snurrar runt i hennes huvud när hon är på en tävling, vad det är som hon måste ha koll på runtomkring. Varför hon inte kan koncentrera sig på agilityn så fint som hon gör på träning... Men nu ska jag försöka jobba nära henne, för det funkar bäst har Yvonne märkt :) Jag som gärna vill dra iväg med mina älg-kliv, men jag ska nog ta o vänta och kolla vart jag har hunden också ;) Saga verkar inte bli lika "tittig" om jag jobbar bredvid henne hela tiden. Men det undrar jag också varför... Kanske det blir som en stöttning för henne att känna att jag är bredvid henne, och att jag inte lämnar henne helt ensam där bland alla människor o hundar när jag "älgar" iväg... Eller så är det så himla simpelt att hon överhuvudtaget inte får chansen att kolla någonstans då. Jag vet inte, I don't know, en tiedä, jeg kender ikke. Vi sätter nog en punkt där, jag kan nog babbla om sånt där hela natten annars ;)


Över till det jag började skriva om, att Sagas rosett-tavla har blivit full. Så jag fick tvinga pappa att bygga en ny, och han gjorde det, tack :) Diza fick ärva "storasyrrans" rosett-tavla, lite gulligt är det allt ;) Fast Diza har inte så mycket att fylla den med än sålänge. Men hennes rosett från hennes ända tävling får pryda den tillsammans med hennes utställningsrosett.