En gång var vi nära att förlora Ville...
Tänkte berätta om en tråkig sak som hände för nästan exakt 4 år sen. Hade ju inte bloggen då, så jag har aldrig skrivit om det.
En dag skulle min morfar ut i skogen och spåra med Ville (han brukar göra det). Han släppte ut Ville ur bilen, och han tyckte att han verkade lite upphetsad men han tänkte inte mer på det. Ville hade på sig en spårlina, för han kan inte vara lös eftersom han är aggressiv mot hundar och har mycket jakt i sig.
De började spåra o allt gick bra, tills Ville helt plötsligt sprang iväg. Min morfar försökte springa efter och få tag på linan, men han är gammal så han kunde ju inte springa så fort. Ville försvann och min morfar letade och letade.
Efter att hade letat i 1 eller 2 timmar ringde han till min mamma o berättade. Mamma och pappa kom och hämtade mig i skolan och sa att Ville hade försvunnit, jag började störtgråta.
Vi åkte ut till skogen där Ville hade försvunnit o letade. Vi ringde flera och till slut var hela släkten och massa kompisar med oss och letade. En gick till och med ifrån sin studentfest för att hjälpa oss att leta.
Vi letade och letade, utan att hitta honom och jag grät konstant.
Det var så hemskt att inte veta vart han var. Om något djur hade tagit han så ville vi iallafall hitta linan, så att vi visste att det var så. Men vi hittade ingen lina, eller någon Ville.
Sen kom vi till det svåraste, när mörkret kom gick det inte att leta längre, det var lönlöst eftersom man inte såg någonting. Men vi ställde ut hans bur, med en filt och massa mat och godis, så han kanske skulle lägga sig där eller något.
Men sen blev det dags att gå och lägga sig. Hur sjutton ska man kunna sova när man vet att ens hund är där ute någonstans, helt ensam. Att inte veta om han levde.
Ingen av oss kunde sova så vi tog bilen och åkte ut och letade igen, men vi hittade han inte nu heller.
Ingen somnade, men sen ringde mammas telefon. Det var en kompis som kände en som hade hittat våran Ville! Hon hade åkt ut mitt i natten, för att leta efter en hund som hon inte ens kände! Hon visste nämligen en sak som inte vi visste, att hundar skäller för att skydda sig mot andra djur på nattten. Så hon hade bara åkt ut till skogen och stått o lyssnat, och sen gått dit det skällde. Där hade hon hittat Ville, törstig, hungrig, smutsig och rädd, men fullt levande. Han hade trasslat in sig med linan i en gran.
